Tron På Kärleken

 

”Det är bara en liten förälskelse, inget allvarligt” tänkte du medan du knöt nävarna. Så tvingade du dig själv att kolla upp, men ångrade det i samma stund som du mötte hans blick. Ditt hjärta hoppade över några slag, andan försvann och dina knän blev mysteriskt svaga. Om du inte tvingades fokusera på att förbli stående skulle du undrat hur han kunde göra så med dig. Djupt inom dig visste du svaret men du valde hellre att ignorera det. För var fanns poängen i att förstöra det som fanns mellan er? Så fort du kommit över den där löjliga fasen skulle allt kunna bli som vanligt. Det inbillade du dig i alla fall. Men det var länge sedan du satt inne med alla svar… mycket länge sedan.

   ”Du verkar lite borta.” påpekade han och du tvingades le obekymrat mot honom trots att du ville göra något helt annat.

   ”Tack för den. Det kallas för att tänka. Upplevt det någon gång Ludvig?” Han skrattade och lade en arm runt dina axlar medan ni började gå mot biografen. Ni hade varit vänner lite till och från sedan ni var sju år gamla. Varje gång ni slutade vara vänner tänkte du ”jaha, nu har han växt ifrån mig” men han kom alltid tillbaka. Eller så hittade ni på något sätt tillbaka till varandra.

   Det var i alla fall vid åtta års ålder som ni bestämde sig att se en film var tredje månad, på bio. Och det fungerade bra när ni kollade på Disney filmer med löjligt veliga prinsessor och modiga prinsar. Men så kom ni till ordentliga filmer och du började märka att någonting förändrades i biosalongens mörker. Du blev mer medveten om hans skratt och besvikna suckar än om popcornen som du jämt brukade dela upp med precision.

   Din fas och löjliga förälskelse hade varit tålig och hållit ett tag… fem år faktiskt. Och du har aldrig sagt ett ord till någon eftersom du var generad. För Ludvig var ju din bästa vän! För plötsligt kom den där puberteten och hormonerna började göra dig galen. Plötsligt märkte du hans förändring. Hur pojken blev till en yngling och ynglingen sakta blev till en man. Om du hade fått välja så skulle du bara vara vän med honom, ni verkade mer passande för det, tyckte du. Men ditt hjärta ville ha något annat… hans hjärta till exempel.

   ”Två till X-men Origins: Wolverine.” Det var Ludvigs tur att betala eftersom du betalade förra gången liksom det är din tur att köpa popcorn nu. Hur ni kom att bestämma vilken film ni skulle se var ganska enkelt. En bra trailer på tv leder till en granskning och det leder till eventuell presentering av resultat.

   Ni fick biljetterna och gick fram till godisdisken där en klasskamrat till dig stod bakom kassan. Expediten och din klasskamrat hette Jonatan och ni log mot varandra. Jonatan kände igen både dig och Ludvig eftersom ni var där rätt ofta… och för att han varit kär i dig enda fram till förra sommaren. Du tyckte synd om honom eftersom han faktiskt var schysst och du skulle inte ha något emot att bli kär i honom. Men eftersom ditt hjärta redan var stulet kunde du inte göra annat än att le beklagande och skaka på huvudet. Fast du saknade uppmärksamheten han gav dig och alla små saker han gjorde. Ingen hade gett dig blommor förut… eller citerat dikter.

   ”Hej Mia.” Jonatan log vänligt mot dig och du log tillbaka.

   ”Hej Jonatan.” Enda sedan förra sommaren var det som om han hade undvikit dig något du visserligen kunde förstå… Men samtidigt sårade det dig. Fast du beundrade hur han kunde verka så oberörd när du var nära att rodna varje gång du mötte hans blick. Han var faktiskt den första som försökte kyssa dig, och tyvärr den första kyss du undvikit. Egentligen borde du skratta åt ironin i den hela situationen. Av den vän du hade ville du ha hans kärlek, och av den kärlek du hade ville du bara ha en vän.

   Ni sa inget mer tillvarandra utan bara nickade lätt och sedan du och Ludvig till bottenvåningen och biosalongerna. Och precis när du suttit dig tillrätta hörde du något så befängt att du nästan skrattade.

   ”Har du och John något på gång eller?” frågade Ludvig och du höjde frågande ett ögonbryn men kollade inte bort från filmduken.

   ”Med John menar du antagligen Jonatan… men i vilket fall är svaret nej. Det är historia nu.” Den reaktion du i hemlighet hoppats på dök aldrig upp hur mycket du än sneglade och du kvävde en suck.

   ”Jaha.” Var allt han sa och om du grävde tillräckligt djupt kunde du höra förvåning. Men det gjorde du inte och allt du hörde var nonchalans. Du var nära att gråta av frustration men svalde hårt och stirrade på bioduken med överdriven entusiasm. 

 
Efter filmen kom du inte ihåg något särskilt eftersom du suttit i andra tankar… men inte ens vad du tänkt på kom du ihåg. Av en tidigare nämnd anledning kunde du bara tänka på att han satt bredvid dig och hur era händer hade snuddat vid varandra varje gång du tog popcorn. När ni gick ut från biografen, efter att ni slängt ert skräp, tänkte du på att du var patetisk. I fem år hade du gått omkring och tänkt på en kille utan att göra något annat än att drömma!! Du hade lust att smälla huvudet i en tegelvägg när du kände hur en lampa tändes i ditt huvud. Men istället ökade du bara takten när ni gick hem. Egentligen var ni rena rama sagan, The Boy Next Door. Du blir kär i grannpojken och väntar på att han ska vakna upp och inse vad han känner. Något du nu fruktar aldrig kommer hända.

   Ludvig gick bredvid dig med händerna i fickorna och blicken riktad framåt. Själv sneglade du på honom stup i kvarten och var nära att gå in i en gatlampa vid flera olika tillfällen. Naturligtvis märkte han det, men han sa inget utan fortsatte kolla och gå framåt. Du bet dig i läppen, som alltid när du var nervös, när ni kom närmare till ert kvarter. Som varje gång när ni gick hem ifrån bion tänkte du på vad som skulle hända när ni kom till staketet som skiljde er åt. Varje gång tänker du ”Den Här Gången Kanske Han Kysser Mig” eller ”Den Här Gången Kanske Jag Vågar Kyssa Honom”. Men det är det aldrig. Stunden har aldrig kommit… eller så har ingen tagit tillvara på den. Och med tanke på att ditt mod går att mätas i millimeter kommer det knappast vara du som gör något OM det nu skulle hända något.

   Ni var framme vid ditt hus nu och du log mot honom som alltid, men för en gångs skull så väntade du dig inget mirakel. Och du fick inget heller eftersom han bara log tillbaka innan han gav dig en lätt kram innan han gick till sig. Kramen var egentligen en remix. Först hade det varit en kyss på kinden men den försvann samma dag som puberteten inträffade.

   Du gick igenom grinden och började gå på stenplattorna upp till altanen och ytterdörren. Du rotade efter hemnyckeln du jämt hade runt halsen, men den här gången kunde du inte hitta den. Förvirrad öppnade du jackan helt och märkte att din nyckel verkligen var borta. Din första tanke var att ringa på dörren, sen kom du ihåg att den taktiken inte fungerat på fem år. Dina föräldrar är helt enkelt aldrig hemma… Antagligen var din pappa på jobbet och din mamma hos sin älskare. Det eller så var de på äktenskapsrådgivning. I FEM ÅR! Till och med du har insett att det är ett dött lopp och väntar på att dina föräldrar ska inse det och skilja sig. De inser inte att när de bråkar så är det värre än om de skulle vara skiljda och fortfarande vänner.

   Din blick fick något drömmande i sig när du tänkte på ett hem du kunde kalla för hemma. En plats där ingen skrek men ändå var fullt av liv… En lätt suck och sedan började du leta efter reservnyckeln du vet att du gömde på altan för kanske två år sedan. Men med din vardagliga tur var den borta. Ett ögonblick tänkte du gå över till din käre granne men insåg idiotin i det och satte dig helt enkelt på altantrappan och började vänta på någon av dina föräldrar. Du lutade dig mot en stolpe som utgjorde staketet runt om altanen tillsammans med några andra träbitar, som din pappa faktiskt snickrat själv när du var liten. En kort blick bakåt bekräftade dina misstankar, den behövde målas om.

   Du rotade fram din mobil från byxfickan och kollade snabbt på klockan, 23 34. När du hörde hur grinden öppnades kollade du förvånat upp. I trädgårdsljusens sken såg du Jonatan komma emot dig med händerna djupt nerkörda i fickorna men blicken fäst på marken framför hans fötter. Han verkade lite besvärad när han stannade nedanför trappan och kollade upp på dig. Du var på väg att fråga vad han ville när du såg hur han tog fram din hemnyckel ur sin ficka och du log lättat.

   ”Tack gode gud! Du hittade den!” sade du, reste dig upp och gick ner de fyra trappstegen och tog den. Din hand snuddade vid hans och du kände hur en stöt gick igenom dig och du ryckte förvånat tillbaka din hand. Han kollade ner på sina fötter ett litet tag innan han kollade upp och log snett.

   ”Jag kände igen den eftersom du jämt har den på dig.” förklarade han och du nickade med ett litet osäkert leende. Stöten hade förvånat dig, men du antog att det bara var en elektrisk stöt eller nått liknande. Det brukade faktiskt hända dig ofta, antagligen var du för negativt laddad.

   ”Tack, det var verkligen snällt av dig att komma och lämna den! Kan jag kanske bjuda på en kvällsmacka som tack?” frågade du samtidigt som du undrade vad tusan du gjorde! Du hade aldrig bjudit in Ludvig på en kvällsmacka… åtminstone inte de senaste åren. Men Jonatan skakade på ett huvud och du kom plötsligt på varför du aldrig bjudit in Ludvig på en kvällsmacka. Han skulle helt säkert säga nej, han också.

   ”Jag måste tillbaka, men tack i alla fall.” Han skulle vända sig om och gå och du log snett.

   ”Klokt val, jag kan inte ens behärska en kaviartub, än mindre kombinera ihop en hel macka.” Du sa det på skämt, fast du har verkligen problem med kaviartuben… Men mest av allt ville du bara låtsas att du inte blev sårad. När han försvann och du vände dig om för att låsa upp dörren kände du dig lite förvirrad. Du förstod inte varför du blev sårad. För om du varit han skulle du antagligen ha skrikit nej och sprungit därifrån… vilket i och för sig bevisar att Jonatan är en bättre människa än du. Och du undrade faktiskt varför han fortfarande var så snäll mot dig, speciellt med tanke på att du avvisat honom gång efter gång. Med en förvirrad skakning på huvudet låser du upp dörren och går in.

   Som vanligt slängde du ifrån dig väskan på bänken som stod i hallen och gick vidare ut till köket, öppnade kylskåpet och klunkade lite mjölk direkt från tetran. Därefter gick du upp till ditt rum där du tog av dig din munkjacka och lade dig ner på sängen för att läsa lite. Men du fick ingen ro och det i sin tur irriterade dig. Därför gick du ner till köket igen där du förberedde en kvällsmacka enligt den klassiska modellen. Ost och skinka. Tillsammans med ett glas mjölk satte du dig ner vid köksbordet och åt under tystnad.

 

När du till slut lyckades få ro och kunde somna vaknade du nästa morgon och kände dig lika trött som kvällen innan. Mödosamt klädde du på dig och tackade gudarna för att det var lördag. Du funderade på vad du skulle göra medan du gick ner för trapporna och mot köket. Det var fortfarande tyst i huset eftersom varken din far eller mor var vaken, klockan var faktiskt inte mer än nio. Och du visste av erfarenhet att de inte skulle vakna om du så förde in en orkester i deras rum. Visserligen hade du bara försökt med bara en trumpet och en bastuba… men du tyckte att det typ kunde vara samma sak som hel orkester.

   Du kunde höra din mor snarka från ovanvåningen medan du plockade fram en bricka för att transportera din frukost på. Något som fick dig att le eftersom du alltid hört hur folk klagar på att deras pappor låter förskräckligt, hos dig var det tvärtom. Det var nästan som om din mamma var en man och din pappa en kvinna. Inte direkt smickrande för någon av parterna men det var faktiskt sanningen. Antagligen var de också en av de stora faktorerna till att du är lite knäpp.

   Du satte dig ner i vardagsrummet och satte igång teven. Trots att du redan visste att det inte gick något intressant klockan nio på en lördagsmorgon kunde du inte låta bli att undersöka saken närmare. Givetvis hade du rätt, det hade du upptäckt efter en kort zappning och tre skedar Kelloggs. Ett tag övervägde du att börja kolla på en film men orkade inte välja ut någon. Därför nöjde du dig med att äta dina flingor och se på gud vet vad.

   När du ätit upp stängde du av teven och förberedde dig för en fortsatt tråkig helg. Klockan slog elva när du satte på dig dina skor och började gå i riktning mot biblioteket, dels för att lämna tillbaka några böcker och dels för att låna nya inför veckan som kommer.

   Du satt på golvet vid R hyllan och gick igenom bokryggarna med granskande blick och försökte hitta en bra bok. Fast egentligen kunde du nöja dig med en någorlunda bra bok, bara du fick något att läsa något snart. Ett beroende som faktiskt står i direkt proportion med ditt liv, alla negativa känslor ökar beroendet medan positiva minskar. Vilket förklarar varför alla bibliotekarier känner igen dig och vet vilka böcker du gillar. Du skulle kalla dig själv för patetisk men du kunde bara inte, eftersom biblioteket är det enda stället där du känner dig lugn. Och det är inte patetiskt i din värld, det är ett jäkla mirakel.

   Med en suck bar du fem böcker till en soffgrupp längst väggen och ställde ner böckerna på bordet. Du fingrade på deras bokryggar medan du undrade om de kunde ge dig befrielse ett litet tag… om de kunde få dig att glömma ditt liv medan du läste dem. Om de gav dig en frist ett litet tag. När du läste på bokryggarna kunde du inte låta bli att le. Titlarna var absurda för ditt syfte, men de skulle fungera och det visste du. Du satte dig ner i soffan och tog upp första boken ur stapeln och skulle börja läsa. Men av någon anledning kom aldrig friden till dig. Försiktigt stängde du boken och lyfte blicken till din omgivning. Det första du såg var Jonatan och det andra var Ludvig på väg mot Jonatan. Till en början kunde du bara stirra men när du såg dem börja prata med varandra tog du dina böcker och började smyga mot närmaste lånautomat. Men trixet med att smyga är att det inte ska se ut att man smyger, och på det sättet visar att man försöker undvika någon, vilket du misslyckades totalt med. Enda bra saken var att de inte märkte något vilket gav dig möjligheten att höra dem på lagom avstånd utan att bli sedd tackvare bokhyllorna.

   ”Kan du aldrig öppna dina ögon?” frågade Jonatan och du blev överraskad över hur irriterad han lät. Men eftersom du kunde ana åt vilket håll deras samtal skulle gå ifall han skulle fortsätta svalde du hårt innan du förberedde dig på att avbryta. Fast du hindrade dig själv och tänkte igenom det en gång till. Jonatan kunde vara katalysatorn! Han kunde hjälpa dig och du var nära att sabba det. Snabbt som attan greppade du om dina böcker och började gå bort igen trots att en del av dig brann av nyfikenhet för att höra hur Ludvig skulle reagera.

   Men eftersom du var medveten om din psykiska hälsa fortsatte du gå, lånade dina böcker och började gå hem. På vägen undrade du vad han skulle göra… om han nu ens skulle göra något. Du hade visserligen aldrig sett honom som en feg person men möjligheten fanns att han inte vågade göra något. Kanske värdesätter han också er vänskap högre än en misslyckad kärleksaffär.

   Du öppnade grinden in till ditt hem och började rota efter nyckeln medan du höll böckerna i din andra hand och upptäckte avlägset att din högra hand var svagare än din vänstra. När du väl hittat nyckeln låste du upp och sparkade av dig skorna och bar dina böcker vidare till vardagsrummet. Du satte dig ner i din favorit soffa och bunkrade upp med kuddar bakom dig och lutade dig tillbaka. Omedvetet låg du där och väntade på att Ludvig skulle komma och bekänna sin kärlek till dig… men allt eftersom minuterna gick blev du allt osäkrare och rastlösare. Så det slutade med att du satte dig upp och kollade dig omkring som om du väntade på att han skulle dyka upp från tomma luften. Irriterad på dig själv gick du mot trädgården på baksidan och kollade upp på den gamla eken som stått där lika länge som du levt. Den planterades samma kväll du föddes men av någon anledning har den blivit starkare än dig längst vägen. Du klättrade upp i den för skydd trots att löven bara kikat ut lite smått från sina gömmor. Men ändå kände du en frisk vind blåsa igenom dig medan du klamrade fast i stammen och satte dig ovant ner på en gren. Tydligen hade det gått för lång tid sedan du klättrat sist. Dina armar släppte sin krampaktiga kram runt trädstammen när du kände att du satt säkert och du lutade tillbaka ditt huvud mot stammen. Den friska luften piggade upp dig och gjorde dig gladare medan känslan att vara ett med ditt träd gav dig ro. Alla bekymmer du haft de senaste fem åren försvann och du glömde bort att ditt hem vanligtvis är en krigszon och att du aldrig kommer förstå killar eller vad du känner för dem. Du brydde dig helt enkelt inte… samma känsla du brukar få när du läst en riktigt, riktigt bra bok. Förbryllat kom du att tänka på Shakespeare och hans förkärlek till triangeldrama. Fast hans lösning funkar nog inte i ditt fall, eftersom du inte komma på en enda lösning som han gjort. Istället tänkte du på hans karaktärer och hur de var och vad de hade som inte du hade. Jäkligt smarta är nog en stor skillnad eftersom allt brukar sluta ganska bra… om ingen dör. Långsamt slöt du dina ögon medan du flöt på lugnet och långsamt, så långsamt började reda ut ormboet du hamnat i med ditt hemliga vapen a lá Shakespeare.

   Du skulle kommit ihåg allt bättre om du hade haft ditt anteckningsblock med dig, men du hade inte tänkt lösa alla dina problem i eken. Därför fokuserade du dig på de två första punkterna och hoppas kunna återkomma om resten. Punkt 1. Skaffa ett hållbart familjeförhållande. Punkt 2. Ta reda på vad du känner egentligen för Ludvig.

   Väldigt ovigt klättrade du ner från eken och styrde dina steg mot köket och meddelandetavlan som satt på kylskåpsdörren. Utan att tveka skrev du med stora bokstäver FAMILJEMÖTE kl 20 00. Och signerade meddelandet med ditt namn eftersom du visste at dina föräldrar bara skulle ignorera varandras försök att få kontroll. Du blev nästan arg över deras barnsliga beteende men lugnade ner dig igen eftersom du faktiskt kunde förstå dem, någonstans inom dig i alla fall. De tror väl att det är bättre för dig om de är tillsammans. Ironiskt eftersom det är tvärtom. Precis då du skulle lämna köket kom din mamma in och du hörde din pappa vakna till på övervåningen. Så du log mot din mamma vände dig mot kylskåpsdörren igen och suddade ut 20 00 och ändrade det till, Efter Ni Fått I Er Kaffe. Så hoppade du upp och satte dig på köksbänken medan din mor log frågande mot dig, tills hon läste meddelandet.

   ”Är det nått som bekymrar dig?” frågade hon med sin mjuka röst och var verkligen orolig. Du log svagt mot henne och nickade.

   ”Jag har egentligen många bekymmer. Men just nu ska vi ta itu med det bekymren som rör oss alla och inte bara mig.” Dina ord lugnade verkligen inte din mamma men hon nickade bara och satte på kaffet. Medan du kollade ut genom fönstret kände du hur din mamma sneglade på dig och mot trapporna där din pappa snart skulle komma ner. Du kände att hon var orolig och antagligen skämdes hon, och det blev inte bättre när din pappa väl kom ner. Han såg dig och din mor stå i köket och tvekade lite i dörröppningen men steg sedan in och gick mot dig och kysste dig lätt på kinden innan han tog den kopp kaffe som din mor redan gjort åt honom. Han blev förvånad men sa inget eftersom du var i rummet, något som du verkligen störde dig på. Det var nästan som om han förväntade sig att din mor skulle ha hällt cyanid i kaffet! Fast visst litade inte han på henne men hon skulle aldrig vilja såra honom mer.

   ”Maria vill ha ett familjemöte.” förklarade din mamma och din far såg förvirrad ut. Det var absolut första gången som du tvingat dina föräldrar vara i samma rum längre än fem minuter med hjälp av ett familjemöte. Du bad dem att sätta sig ner medan du satt kvar på köksbänken och kollade på dem. De hade inte rört sitt kaffe och av deras blickar att döma verkade de förväntade sig häxförföljelser.

   ”Jag har en gemensam fråga till er båda men ni ska svara separat. Ni ska inte titta på varandra med Judas blicken. Titta på mig eller ner i ert kaffe.” Du talade lugnt och mötte deras blickar. Plötsligt kände du dig som femtio år när du såg hur dina föräldrar krympte framför dig. ”Varför är ni fortfarande tillsammans?” frågade du efter en tystnad som verkade hundra år lång. Av deras miner att döma kunde du lika gärna ha piskat dem med en oxläderpiska insmord med citron och salt.

   ”Älskling, vad pratar du om?” frågade din mamma och du märkte att hon försökte släta över allt. Du gav henne en blick som visade att din mor och din fars hårda vilja hade smält samman i dig och blivit ännu värre.

   ”Exakt det jag säger. Varför är ni fortfarande tillsammans?” frågade du igen och din far gav dig en tveksam blick.

   ”Vi älskar varandra.” Hans röst var kvävd som om han tvingade fram orden med en mental pistol mot huvudet. Du skakade besviket på huvudet.

   ”Det tror jag inte ett ögonblick på. Mamma, din tur.” Hon försökte verka säker och upprepade din pappas ord då hoppade du ner från köksbänken.

   ”Om det ni visar för mig varje dag är kärlek har någon lurat er angående innebörden. Ni har älskat varandra. Ni älskar mig, det vet jag. Men jag vet att ni inte älskar varandra. Jag anar att ni är tillsammans bara för min skull… Vad jag inte vet är varför ni vill göra oss alla olyckliga.” Dina ögon började tåras och du såg dina föräldrars ansikten bli som opersonliga masker. Men så började din fars ansikte ändras till ilska när den värsta choken lagt sig.

   ”Vad har det…”

   ”Våga inte fortsätta ljuga för mig! För fem år sedan förändrades något men ni är tillsammans trots att vi alla vet att ni borde gått skiljda vägar redan då. Nu börjar ni ogilla varandra allt mer och det går ut över mig! Så sluta tro att jag är dum och svara mig ärligt. Varför är ni inte skiljda? Pengar? Släktingar? Rykte?” Du började gå fram och tillbaka i köket innan du stannade upp, andades djupt några gånger och hoppade upp på köksbänken igen. Du såg att de kollade chokat på varandra och du skakade på huvudet.

   ”Kolla på mig sa jag i början. Jag är resultatet av era tidigare val och korset ni kommer bära under era framtida val. Därför ska ni kolla på mig.” De kollade på dig med nya ögon och du kunde inte direkt klandra dem. Du kände dig nyare, modigare och visare. Din mamma suckade vilket var ett bevis på att hon började trötta, den enda frågan var vad hon tröttnade på.

   ”Jag vet inte gumman. Mestadels för dig antar jag. Men tydligen lyckades inte ens det.” Hon var nära att gråta och du kände hur ditt hjärta krampade. Aldrig hade du trott att det kunde vara så svårt att få dem att förstå. Varje ord du sa tog de åt sig och det var som pilar i deras hjärtan att du inte uppskattade de offer de gjort för din skull.

   ”Jag blir lycklig när ni är lyckliga.”

   ”Vi tyckte det var värt att satsa på att hålla ihop tills du blev vuxen nog att inte ta det så hårt.” Din pappa mötte din blick och du nickade sakta.

   ”Det är jag tacksam för, det visar att ni verkligen bryr er. Men för att det skulle fungerat skulle ni varit vänligare mot varandra, inte bara mot mig. Men nu har ni grävt er grav så djup att ni inte kan ta er upp själva. Så jag slänger er ett rep för hjälp, men kan ni enas tillräckligt för att dela repet upp till ytan igen?” De nickade båda två liksom de stirrade ner i sitt kaffe som börjat bli ljummet.

   ”Då så, en sista fråga till er båda. Kom ihåg att jag vet mer än ni kanske tror. Vad kan göra er lyckliga?” frågade du och greppade hårt om köksbänken medan du väntade spänt på deras svar. Tystnaden drog ut på tiden och allt som hördes var det avlägsna skallet från grannens hund och en tickande klocka. Till sist hade de tänkt klart och din pappa höll huvudet högt när han såg på dig.

   ”Starta ett eget företag och utveckla de idéer jag funderat på ett tag.” Din far lät självsäker och absolut säker på att det var rätt sak att göra.

   ”Flyga jorden runt… bli fri. ”Din mor viskade bara men du visste att hon verkligen menade det från djupet av sitt hjärta.

   ”Behöver ni det här äktenskapet för att lyckas med det? Ännu bättre, vill ni ha det här äktenskapet för att lyckas med det ni vill?” frågade du och båda skakade på huvudet, sakta, innan de kollade upp på varandra. ”Bra. Börja prata om det så ska jag avlägsna mig.” Du gick ut i trädgården igen och till din ek medan du förundrades över hur enkelt det där hade varit… om det nu var över. Snabbt som om det brann i dig klättrade du upp i trädet igen trots att du borde ta hand om dina andra problem också. Men du tyckte att du förtjänade en kort paus efter att fixat dina föräldrar, eller ja, förhoppningsvis fixat dem. Du började sakta ladda upp dina batterier i trädet och ett svagt leende spred sig över dina läppar.

   Precis när lugnet började skölja igenom dig hörde du någon säga ditt namn och avbröt dig. Du öppnade ögonen och såg Ludvig stå under trädet i lagom höjd till din ena fot. Försiktigt började du klättra ner tills du stod säkert på marken och kollade in i hans ögon. Egentligen ville du uppleva ett lugn då också, men det kunde du inte. Det var bara ett förvirrat virrvarr av känslor som aldrig ville bli ordentliga.

   ”Ville du något?” frågade du lite skämtsamt och han log tillbaka. Du såg i hans ögon att han ville berätta något och du hoppades att det var det du önskade.

   ”Ja, jag tror att vi måste prata.” I alla filmer du någonsin sett har just den meningen aldrig varit bra. Vilket antagligen inte skulle ändras den här gången heller...

   ”Om vadå?” Du lade dina armar i kors som i en försvarsställning när han kollade osäkert på dig.

   ”Om oss. Jag tror att jag måste förtydliga…”

   ”Jag kommer stoppa dig nu. Du vet att jag är kär i dig.” Ingen fråga utan ett enkelt konstaterade som visserligen fick dig att rodna men som han nickade bekräftande på. Du såg i hans blick att han inte var bekväm i situationen och då visste du hur han kände.

   ”Inte för att jag inte giller dig eller så men…” Du höll upp en hand och avbröt honom och skakade lite på huvudet.

   ”Det är ingen fara. Faktum är att jag har varit kär i dig i cirka fem år nu. Visserligen är du en toppen kille men ta det inte personligt. Det var/är bara mitt sätt att hantera att mina föräldrar hatar varandra.” Du sa det innan du tänkte det men när du tänkte på det visste du att det stämde. Jäklar. Han verkade förvånad och du klandrade honom inte, istället försökte du le lugnande.

   ”Allt jag vill är att vara din vän. Mer kommer jag aldrig vilja ha.” förtydligade han tveksamt och du log bredare.

   ”Säger du nu ja! Men när jag är en berömd fotomodell kommer du komma krypande tillbaka.” Du skämtade och han skrattade med dig. Så småpratade ni ett tag innan han gjorde sig bered för att gå men du stoppade honom. Du rörde lätt vid hans axel men kände ingenting. Kolla in i hans ögon men kände bara vänskap.

   ”Men du kan väl smickra mitt ego lite och låtsas att du varit lite nyfiken på hur jag kysser.” säger du och märkte hur han log snett och ryckte på axlarna.

   ”Jag vore en lögnare om jag förnekade det påståendet.” Du log brett och nickade belåtet.

   ”Bra, för jag vill få det överstökat.” Utan att ge honom en chans att protestera ställde du dig på tå och kysste honom. Och Ingenting. Eller visst, det var trevligt och han kysstes bra, men utöver det kände du ingenting. Ingenting i magtrakten, inget i hjärtat eller tårna… Fast du hade ju ingenting att jämföra med, men du anade att det inte skulle vara så om man var kär. Du drog dig tillbaka och såg hans förvånande min innan han log snett och stoppade händerna i byxfickorna.

   ”Nå, hur var det?” Du skrattade roat och knuffade lätt till honom.

   ”Lite för mycket drägel för min smak. Men vissa tjejer gillar det säkert.” Du försökte låta helt allvarlig, men det funkade inte och han gick leende därifrån. Lite grann kändes det som ett antiklimax efter fem år. Absolut ingenting hände och ingenting kände du… Värdelös förälskelse. Om du satte dig i din kära ek igen visste du att du skulle analysera sönder allt du känt för Ludvig, men det ville du inte. Så du började gå in i huset igen, men på vägen analyserade du i alla fall vad du känt för Ludvig. Antagligen var det bara vanliga, vänskapliga känslor som du ville i ditt hjärta blanda ihop med kärlek. Vilket var lite knepigt, din hjärna ville inte vara kär medan ditt hjärta var kär i kärleken. Men kanske lite av det faktumet att Ludvig såg jäkligt bra ut och det fanns någon befintlig kemi mellan er… För du ville inte tro att du gått omkring i FEM år och inbillat dig vara kär i en kille för att du är kär i idén av det. Fast hur kunde du då få alla ”symtom” om du verkligen inte var kär i honom. Knappast astma anfall. Du kunde bara sucka och skaka på huvudet för att få bort alla tankar. Du ville sluta analysera och bara acceptera Ludvig som din första kärlek. Och det är inget fel med det, vilket var just vad du försökt säga till din hjärna som råkar vara lika döv som en sten. Men visst visste du att du var en komplicerad liten människa, men det började bli tydligt att du undervärderat just hur komplicerad du är. Och att du tydligen blir ännu värre…

   Du kom in i huset igen, lagom för att höra en kaffemugg gå i kras. Snabbt och oroligt halvsprang du till köket medan irriterade röster studsade mot väggarna som gasatomer. Du stannade i köksdörren och fastnade där. Dina föräldrar hade visserligen höjda röster och lät allmänt irriterade. Men det var något i deras blickar som sa att allt faktiskt var som det skulle. Båda såg roade ut och när du hörde deras samtal insåg du att de faktiskt diskuterade istället för argumentera. Försiktigt började du backa undan medan du funderade på vad du skulle göra nu. Så du läste resten av dagen och somnade med ett löjligt nöjt leende på läpparna.

 

Nästa dag satt du vid köksbordet och åt lunch efter en välförtjänt sovmorgon medan dina föräldrar drack kaffe och pratade lite smått. Du funderade på vad du skulle göra resten av dagen. Tanken på att göra en drive by på dina föräldrars äktenskapsrådgivare var väldigt lockande och det skulle vara rätt åt jäveln.

   Upptagen av dina tankar på ”101 sätt hur man bestraffar en äktenskapsrådgivare” satte du på dig dina skor och gick ut. Du tänkte inte vart du skulle gå utan gick bara vart dina fötter bar dig och de bar dig dit din näsa pekade. Något som passade dig bra eftersom det kändes som om du tänkt klart för den här månaden. Men när du väl såg var din näsa pekade var du nära att stanna, vända och gå iväg igen. Dina fötter hade burit dig till bion och dina instinkters fega sida ville springa iväg. Det kändes för mycket att ta hand om dina föräldrar, Ludvig OCH Jonatan inom samma 24 timmar… eller ens samma kvartal. Men med tanke på att din hjärna hade vaknat till liv för första gången på några år blev du inte förvånad över hur mycket den ville göra. Om den fortsatte i den här takten skulle snart alla cancerpatienter vara trygga…

   Ungefär med samma inställning som när man ska dra av ett plåster, gick du in och köpte en biljett till en film du hört var bra. Nonchalant gick du fram och ville att andra skulle tro att du verkligen skulle på bio och inte träffa killen bakom godiskiosken, för då kanske du också skulle tro det och faktiskt göra det istället. Men så såg du honom stå där och ditt hjärta började klappa. Inom dig lovade du dig att i fall det visade sig att hur du bettet dig mot Jonatan också berodde på dina föräldrar så skulle du besöka en psykolog. Eller tio…

   Eftersom det var en ganska lång kö såg han dig inte förrän du stod framför honom. Och det var något i hans blick som sa dig att om han hade sett dig tidigare skulle han ha gömt sig. Du var nära att le när du insåg att ni var ganska lika, åtminstone när det gäller överlevnadsinstinkter, i detta fall kallas rädsla. Du såg hur han kollade sig omkring, som om han letade efter någon och du lutade frågande på huvudet.

   ”Vem kollar du efter?” frågade du och han kollade på dig lite kort innan han ryckte lite på axlarna med ett snett leende.

   ”Jag har aldrig sett dig gå ensam på bio, Ludvig brukar jämt följa med. Så var har du gömt honom?” Du log smått och fipplade lite nervöst med händerna.

   ”Sist jag kolla var han hemma hos sig. Dessutom, vi har redan kollat på film en gång det här kvartalet. Så jag ville kolla själv. Några protester mot det?” frågade du och kunde inte bestämma dig ifall du var retsam eller flörtig… Antagligen inget av dem men du hoppades ändå att du lyckade få med nått av de båda. Men han log bara, så antagligen var han världens största idiot, eller så hade du inte skickat några signaler alls.

   Han hade ställt fram det du brukar ta och du betalde med ett leende och sa hejdå. Så gick du mot biosalongen och undrade hur folk skulle reagera ifall du hällde din dricka över huvudet på dig själv. Personalen skulle åtminstone tvinga dig städa upp efter dig.

   Du satte dig i biosalongen innan du insåg att det var första gången du såg en film helt själv. Efter en kort blick omkring dig avgjorde att du aldrig skulle göra det igen. Det var som om hela världen var besatt av talet två. Fanns överallt. Populariteten för singlar dog ut med dinosaurierna om man dömde efter antalet par som kollade medlidande på stackars dig som satt helt ensam. Så du himlade med ögonen och försökte utstråla Jag Är En Ensamvarg och Jag Är Modig Som Vågar Se På Bio Själv… vilket i och för sig är helt korkat.

   För att tvinga dig själv att överlåta dig själv för dumheterna i komedin du kollade på upprepade du alla repliker i ditt huvud, tills du kom så långt efter i dialogen att du gav upp. Men du skrattade med de andra på rätt ställen och du åt popcorn. När du väl började följa med i filmen skrattade du ordentligare och ibland var du en popcornkanon då du gjort misstaget att äta popcorn innan ett skämt.

   En timma och fyrtio minuter senare var du gladare och tillbaka till ditt gamla IQ 75 jag när du följde flocken ut. Så när du slängt ditt skräp stoppade du händerna i jackfickorna och gjorde dig beredd på att gå hem. Det hade blivit mörkt ute, vilket först gjorde dig lite förvirrad. Tills du kom på att du gått länge och bara funderat. Och gjort ett snabbt stopp på biblioteket. Fast när du gick där i mörkret ensam var du inte rädd. Du har aldrig blivit rädd i din stad för du känner dig alltid trygg. Varför hade du inte den blekaste aning om men den klassiska orsaken är väl ”det händer inte mig utan andra”. Så du gick där, följde gatlamporna som flygplan inför en inflygning. Andades nöjt in luften medan din mage gottade sig i resterna av dina popcorn. Det var inte förrän du hörde fotsteg bakom dig som du tänkte på alla tidningsartiklar som varnar unga tjejer. Men så skakade du bara smått på huvudet och fortsatte gå vanligt. När du hörde någon säga ditt namn stannade du till och vände dig lite förvånat om. Jonatan kom emot dig i sin värdiga gång. När du såg honom gå som han gjorde ville du se honom när han var trött och säckade ihop som en potatissäck… det skulle få dig må bättre efter även den värsta dagen.

   Han kom ikapp dig och granskade dig som för att se ifall du var oskadd. Du skulle fråga men så förklarade han enkelt att det har varit några överfall på sistone. Vilket fick ditt IQ på 75 att accelerera till 130. Samt din frustration ökade några steg.

   ”Hur kan du vara så snäll mot mig Jonatan? Om jag varit du skulle jag ha gömt mig under en sten och sedan undvika dig som pesten… Varför kan du inte vara så mänsklig?” Han blev antagligen lika förvånad som du, vilket inte skulle vara första, eller ens andra, gången den dagen. Det var något i hans blick som du inte kunde uppfatta, någon glimt som kom och gick.

   ”Tja, jag tycker jag är mänsklig.”

   ”Så klart, någon måste ju göra det. Det känns som om du står ovanför alla bittra känslor och förlåter alla som sårat dig eller huggit dig i ryggen…” Han började gå och du följde efter. Så där gick ni med händerna nedstuckna i fickorna och kollade bara på vägen framför sig.

   ”Du har inte huggit mig i ryggen.” påpekade han och du suckade djupt.

   ”Nej, men jag vet att jag har sårat dig. Om du förnekar det kommer jag slå dig av ren frustration.” varnade du och du såg hur han log.

   ”Du sårade mig, men du hade också din anledning och för det förlåter jag dig.” Du slog honom lätt på axeln eftersom, för dig, det var minst lika frustrerande. Han kollade lite förvånat på dig men log fortfarande. ”Jag förnekade ju ingenting.” Du gav honom en blick som visade att det var irriterande att han ska vara så jäkla perfekt.

   ”Nej, men du värdesätter din förlåtelse lika mycket som tyskarna gjorde med pengar under inflationen.” Han stannade upp och kollade allvarligt på dig ett tag innan han började gå igen med blicken riktad framåt.

   ”Det stämmer. Men förlåtelse från andra ska inte vara så svårt att få. Det är förlåtelse från sig själv som vanligtvis är och ska vara svårare att förtjäna. Så varför förlåter du inte dig själv?” Det var otroligt hur han kunde få den frågan att låta så totalt osjälvisk och utan tvetydningar. Om det varit du skulle du använt den mening för att få veta vad folk tyckte om dig efter du gjort dem sura. Men eftersom du kände Jonatan tillräckligt för att veta att han verkligen kan vara osjälvisk och utan tvetydningar ibland… något som var beundransvärt ibland.

   ”Kanske för att jag tycker jag är en idiot som avfärda dig för det jag trodde att jag kände för Ludvig. Antagligen är du den bästa kille som jag någonsin kommer träffa och hädan efter blir det nog bara Hells Angels typer med skägg och skinnställ. Eller en typisk Svensson med ölmage och begynnande flint…” Bara tanken fick dig att rysa trots att du redan kunde se radhuset, 1,8 barn och en Volvo.

   ”Hur'ru! Med tanke på att jag på äldre dar mycket väl kan bli en Svensson med ölmage och begynnande flint blir jag faktiskt lite förolämpad. Varför skulle det vara så hemskt?” frågade han och du kollade tveksamt på honom och försökte se honom som äldre. Men hur du än försökte lyckades du inte med ölmagen eller flinten… Bara vitt hår, skrattrynkor till miljoner och lagom stor mage. Typiskt perfekt i allt.

   ”Bara känslan att vara vanlig kväver mig. Följa samma mönster varje dag… Bli en mänsklig robot tillsammans med en man som hellre är på jobbet än med mig eftersom jag börjat bli lite rundare. Eller bara det faktumet att vara beroende av en annan människa för att kunna må bra.” Du ryckte lite på axlarna men nonchalansen infann sig inte och du tvingades le lite snett för att göra orden mindre betydelsefulla.

   ”Även om den andra människan också är beroende av dig för att må bra?” Du kollade tveksamt på honom innan du svarade.

   ”Med tanke på mina framtidsutsikter är det mycket möjligt att någon blir beroende av mig för att må bra… denna någon är antagligen en drogmissbrukare. För nu kan det bara gå utför.” En kort blick på vägen framför dig visade att du snart var hemma så du saktade in dina steg lite. Men han tog steget längre och stannade helt för att sedan kolla på dig som om du var komplett galen.

   ”Kan du sluta tro att bara drogmissbrukare och kriminella skulle falla för dig?” frågade han och du log snett men utan riktig känsla.

   ”Och om jag bara gillar Bad Boys med problem?” Han tvekade innan han skakade på huvudet, och när han mötte din blick blev han säkrare.

   ”Det gör du inte. För du vet att du förtjänar någon som älskar dig för den du är. Alla har en själsfrände.” Du kollade tvivlande på honom för att sedan kolla på vägen bakom honom med ett ironiskt leende.

   ”Min själsfrände kommer nog bli överkörd av en buss i jakt på sin sanna kärlek…” Försiktigt rörde han vid din haka och tvingade dig att kolla på honom.

   ”Varför tror du inte på kärlek?” Du kände tårarna i dina ögon komma smygande men du rörde dig inte. Allt du ville var att hålla kvar hans fingrar för det kändes skönt att någon rörde dig så stillsamt och varsamt.

   ”Du kan få träffa mina föräldrar om du vill så har du svaret. Men jag får lov att säga att jag tror inte på kärlek eftersom kärlek inte tror på mig.” Någonstans övergick du till viskande och en tår ramlade ner. Så såg du hur han himlade med ögonen och släppte taget om dig och backade.

   ”Allvarligt! Du är Sjutton år, inte Sjuttio! Sluta bete dig som om du ska dö ensam i en lägenhet full av katter. Du kommer älska och förlora men så är livet uppbyggt.” Du skulle precis protestera när han skakade på huvudet. ”Kom inte och säg att det inte är värt att älska någon för risken att förlora den! Hur kan du inte veta att ett bra minne kan bara förstöras av ettusen dåliga?” Om du inte visste bättre så skulle du tro att han försökte sälja in en sak till sig… en sak kallad kärlek. Vilket faktiskt skulle vara bra just nu eftersom du tydligen inte hade något verkligt begrepp om vad det innebär.

   ”Kanske för att jag inte kommer ihåg de bra längre. Det är faktiskt bara de dåliga som verkligen etsar sig fast i hjärnan. Som för att förebygga att man gör nått sånt igen. Jag vill tro på kärleken…” och jag börjar ana att jag vill tro på den med dig. Avslutade du tyst meningen medan du såg på honom. Spänningen i luften var annorlunda och ni båda kände av den, det visste du. Automatiskt torkade du bort dina tårar innan du log svagt mot honom.

   ”Jag måste nog gå hem nu… det börjar bli lite kallt ute.” säger du och du visste att du rymde. Likaså visste han det. Men han bara nickade och sa god natt. Du gick den sista biten hem innan du stannade upp vid grinden och kom på en sak. Du var visserligen dåligt på att sända signaler, men det var tydligt att du var lika värdelös på att uppfatta dem. Därför vände du dig om och började gå tillbaka bara för att upptäcka Jonatan gå fram och tillbaka medan han svor åt någon… antagligen sig själv.

   ”Jonatan.” Du sa hans namn för att han skulle veta att du var där, och lite för att du gillade det. När han stannade upp och kollade rodnande på dig undrade du vad du skulle göra nu. Först gick du lite närmare och såg tveksamt på honom medan du försökte komma på vad som skulle ske nu.

   ”Vill du avsluta diskussionen?” frågade han med ett leende och rodnaden hade försvunnit igen. Du log lättat åt utvägen men skakade så klart på huvudet.

   ”Det var ingen diskussion… mer lektion.” En klockren flörtig replik var antagligen ’vill du lära mig mer?’ men du kunde få ut orden, de kändes så plastaktiga. Tills han sa dem.

   ”Och jag antar att du vill lära dig mer.” Du mötte hans blick och allt runtomkring dig stannade upp. Ett lugn susade igenom dig, som vinden genom trädets grenar. I hans blick kände du hur tryggheten kramade om dig och du kom på att du älskar hans blick… Om du älskar hela honom kändes lite för tidigt att avgöra, men han hade verkligen oddsen på sin sida. Därför sa du ett starkt Ja innan du gick fram och kysste honom. Allt som saknades med Ludvig kom på en och samma gång och du lät dig svepas iväg. Givetvis var han lite chockad i början men han förstod snart poängen och besvarade kyssen med ett leende som smittade av sig på dig.

   ”Tror du på kärleken?” frågade han och du drog dig tillbaka lite.

   ”Jag vet att du får mig tro på den sak du kallar kärlek.”