Krossade drömmar, krossade ben
Musiken dunkade i mina öron och jag anade att mitt hjärta följde rytmenn som basen hade.
Ett leende spred sig över mitt ansikte när min favoritlåt spelades. Mina ögon lyste upp och blev ljusare i färgen medan mina läppar smalnade av i ett leende som visade mina tänder och äpplkinder.
Min kropp började sakta följa rytmen. Mjuka svajande rörelser medan jag kände tonerna flyga igenom min kropp. Mina ögon slöts när rytmen ökade och jag lät musiken ta över min kropp. Det var som om musiken, toner och melodin, var mitt verkliga jag och den ville ha sin kropp tillbaka. Den tog över mig helt, och lämnade inget av bokmalen kvar. Men jag klagade inte... För visst kan jag fly från verkligheten med en bok. Men när jag dansar, då är det som att komma hem. Ett hem som var miljoner kilometer från verkligheten.
När musiken slutade spela kände jag hur högtalarna tog min själ med hjälp av Tystnaden. Glädjen rann av mig som vatten från en gås. Besvikelsen tog dens plats, snabbt och utan nåd. Speciellt när jag öppnade ögonen en sista gång och stirrade upp på Orion. Affischen jag hade i taket var av stjärnhimlen och jag suckade djupt innan jag satte mig upp.
RUllstolen stod bredvid min säng som vanligt. Den var ingen mardröm, den hade inte rullat ivägen eller blivit stulen. Därför hade jag inget val... jag kunde inte ligga kvar och hoppas på att drömma igen. Jag var tvungen att vrida mig över sängkanten och lyfta över mig själv till stolen medan mina livlösa ben följde frivilligt efter.
Med ännu en suck rullade jag ut i kköket och struntade i tårarna som rann ner för mina kinder.