Rösten
NV09B
Av Sophie S.K.
Stegen ekade i korridoren och en ensam nattsköterska gick beslutsamt framåt trots att hennes steg hade en tyngd av trötthet i sig. Vad hon inte kunde ana var att hon inte var så ensam som hon hoppades på. För bakom henne lurade en skugga som hon inte kände och som inte kände henne som något annat än ett offer. Skuggan knappade in på henne och var bara några steg bakom henne innan hon anade faran och vände sig om. Hon ryckte förvånat till, stannade och sa: ”Kan jag hjälpa dig med något?” trots att figuren framför henne gav henne rysningar, av den dåliga sorten. Till sin stora chock såg hon något blänkta till i handen på den främmande personen och hon hann bara tänka ”Å herregud det är en kniv!” innan knivbladet borrade sig in mellan hennes revben och hennes förrädiska hjärta pumpade ut hennes blod så att hon dog, men tack och lov väldigt snabbt.
Mördaren kollade på figuren i sin famn, eftersom han gripit tag i henne automatiskt när hon säckade ihop, och hoppades att ingen sett honom. Rösten berömde honom för ett välutfört arbete men nu började han tveka när han såg det livlösa, men fortfarande vackra, ansiktet i sin famn. Hur kunde hon ha förtjänat det ödet?
Han började bli rädd. Rädd för sig själv och rädd för Rösten. Så han släppte sköterskan till golvet, hörde en duns när hon landade och anade att den dunsen skulle följa honom så länge han levde… Efter sköterskan släppte han kniven och den gav ifrån sig ett metalliskt ljud när den ramlade till sten golvet. Sedan började han springa.
Trots blodet på sin svarta tröja och det skräckslagna ansiktet verkade ingen på sjukhuset, som väl såg honom, förvånade. Det tillhörde till vardagen och ingen höjde ens ögonbrynen när de såg ynglingen springa som om han hade Hin Håle efter sig. De tog för givet att han fått dåliga nyheter… vilket han på sätt och vis hade.
Rösten var inte nöjd! Den var inte nöjd med att han börjat springa, så han hörde glåpord hagla i sitt huvud och vars synonymer var fegis. Men när han väl kom ut från sjukhuset lät melodin annorlunda. Rösten ville ha mera nu. Den ville att han skulle döda en till människa! Han kände sig nästan svimfärdig när han var utanför sjukhusområdet och han visste inte om det berodde på ren rädsla… eller det faktum att han hade G- i idrott. Hur som helst slutade han springa precis när hans lungor hotade med att sprängas och han böjde sig framåt, tog stöd med händerna i knäet och sög girigt i sig luften. Det var inte förrän Rösten sa att det fanns en parkbänk till höger som han kollade upp och såg parkbänken och satte sig där snabbare än någon kunnat säga Stopp.
Han satte sig ner. Stirrade ut över parken han hamnat i men utan att se eftersom han redan var upptagen i sina tankar. Men hans tankar var inte särskiljt speciella. Bara en mening som om och om igen spelades i hans huvud. ”Vad har jag gjort?” Tungan upprepade orden som hans hjärna tänkt ända sedan han hade stuckit in kniven i kvinnans kropp… Men det var mer som en viskning än skriket som han hade hört i sitt huvud. Han visste inte vad han skulle göra eftersom han visste att han skulle hamna i fängelse eftersom han dödat någon. Och han visste att såna som han INTE klarar sig länge i fängelset. Det skulle vara som gymnasiet fast med folk som faktiskt skulle kunna skada honom på riktigt och med något annat än hårda ord. Han som varit nära att gå under på grund av de där elaka orden.
Rösten gjorde sig påmind och viskade mjuka ord till honom. Berömde honom för det han gjort och att Rösten visste att han inte ville bli en fegis igen. Vilket den kunde hjälpa honom med. Det visste de båda…
Klockan ringer och personen framför skribordet tvingar upp sig själv på fötter medan fingrarna knäcktes lite eftersom de blivit lite stela av det ovana arbetet. Låset i dörren klicka till och en brysk vakt tog tag i närmaste arm och drog bort den patetiska människan från sin cell.
”Du är tydligen på gott humör idag Gladys.” Rösten var överdrivet len och droppade av sarkasm men vakten gav bara en trött blick till internen innan de fortsatte gå.
De kom fram till en tom rastgård men ingen av dem reagerade, utan internen gick till sin vanliga plats vid ett gammalt picknickbord. Drog fram en pappersbunt ur en plastficka och tog emot en liten pennstump och sudd från Gladys som motvilligt satte sig ner på motsatta sidan. Hon gav pappersbunten en kort blick, konstaterade att den vuxit sedan sist och kollade sedan på författaren som förberedde sig, liksom en löpare inför ett maraton.
”Vad skriver du för nått egentligen?” fråga hon nyfiket och internen log berömmande mot henne och såg samtidigt roat på henne.
”Så du kan alltså prata? För att svara på din fråga så skriver jag mina memoarer”, svara internen och Gladys kolla förvånat på pappersbunten med helt andra ögon. Det var säker tvåhundra handskrivna sidor som började bli för stor för plastfickan men internen verkade inte vilja sluta än på ett tag.
Han satt kvar på parkbänken ett bra tag, och medan han bara satt där kom han att tänka på att det faktiskt var mörkt ute men att det snart skulle ljusna. Vilket innebär att hans mamma skulle komma in i hans rum för att väcka honom och upptäcka att ingen är där. Han måste hem!
När han reste sig upp gjorde han det med stela ben och började motvilligt röra sig mot sitt hem. Men eftersom det var nästan två kilometer dit så skulle han tvingas tänka efter vägen vilket han verkligen inte ville göra. Inte nu. När han stoppade händerna i fickorna kände han något kallt och var nära att gråta av lycka. När han startade sin iPod och stoppade in en av hörlurarna i sitt vänstra öra kände han sig lättnad eftersom han fick något att göra. Så gott som hela vägen hem gick han och nynnade med i några låtar och när han var hemma och smög sig in genom fönstret, som han blivit van vid och som nu var hans personliga ingång, för att sedan lägga sig i sängen. Plötsligt kom han ihåg sina kläder och han hoppade genast upp och började dra av tröjan som om den brann. När han väl höll den i händerna och såg de mörkröda blodresterna som knappt gick att urskilja från det svarta tyget, visste han inte vad han skulle göra. Hans mamma skulle märka ifall han bara lade den i tvättkorgen eftersom hon tvättar ganska ofta. Medan han funderade med tröjan i handen sa Rösten äntligen något.
”Har du inte sett på några filmer alls i ditt liv eller!? Vad sägs om att ta lite hjälp av något som kallas eld?” I samma stund som Rösten sa det insåg han att det antagligen skulle vara bäst eftersom hur han annars än skulle göra fanns risken att någon skulle hitta hans tröja… som polisen till exempel. Så han smög ut genom fönstret igen men först hade han tagit med sig tändstickor och lite tändväska som hans pappa brukar använda för att tända grillen. Det var visserligen lite svårt att balansera alla saker men efter att ha slängt ner tändstickorna och stoppat tändvätskan i luvan på sin tröja för att sedan knyta den med luvan inåt mot sin bröstkorg gick det lite bättre. Han smög sig försiktigt över gräsmattan till en gammal tunna i plåt som skulle fungera bra att elda i.
Han pulade ner tröjan och hällde över så mycket tändvätska han vågade för att sedan tända en tändsticka och slänga ner den i tunnan. Medan han såg hur lågorna spred sig kände han sig lättad och vågade gå tillbaka till sitt rum.
Efter två dagar var det dags igen och hela morgonen fick han höra anledningar om varför just den nya personen skulle dö. Till kvällningen var han övertygad om att det han gjorde var rätt… åtminstone för stunden. Och när han klättrade ut genom fönstret för att hitta kniven som Rösten sa fanns under en buske kände han sig mindre nervös än förra gången.
Tydligen gav övning färdighet… tänkte han lite bistert medan han böjde sig ner för att plocka upp en halvrostig machete som gömde sig under några grenar.
Han styrde stegen mot ett apotek som låg i staden och där han visste att ägaren skulle jobba sent… eftersom han förskingrade pengar. Vilket var en av anledningarna till att ägaren inte förtjänade att leva och alltså en av de motiveringarna han hade fått.
Dörren var olåst när han kom fram och han smög in i skydd av natten medan han började styra stegen mot kontoret han fått veta fanns bakom disken och in till höger. Apotekaren bakom skrivbordet låg lutad över bordet och låg så stilla att han trodde först att apotekaren var död. Men så hörde han en lång, utdragen snarkning och log av någon anledning. Han ställde sig bakom mannens skrivbord stol, lyfte upp huvudet och satte knivbladet mot halsen och drog till. Blodet strömmade ut. Men den här gången missade blodet honom eftersom han ställt sig bakom… till Röstens stolthet.
När allt var klart gick han ut från apoteket med kniven bakom ryggen och styrde stegen mot bäcken som rann igenom staden. Allt verkade gå smidigare den där kvällen, vilket han var tacksam för och när han väl slängde kniven i bäcken var det inte av panik… utan strategi. Rösten hade gjort ett bra arbete med att bearbeta honom. Väldigt bra.
”Vad sitter du inne för egentligen?” fråga Gladys och internen ler mot henne, ett charmigt leende som inte passar det tuffliga utseende internen har. Så med ett ryck på axlarna och en glimt i ögonen sa internen:
”Ren otur antar jag. Allt skulle ha gått jättebra om polisen inte helt plötsligt bestämt sig för att bli bra…” Orden locka fram ett svagt leende på Gladys läppar men det försvann snabbt igen när hon kom ihåg vem hon prata med. När internen såg hennes allvarliga blick spred sig ett brett leende över läpparna. ”Tro mig när jag säger att det är allt du behöver veta.”
Av någon anledning märkte inte hans familj att han var annorlunda, men det var inte så svårt att gissa vilken anledningen var. De såg honom inte. De hade nog aldrig sett honom. I alla fall inte som Rösten såg honom. Han var sjutton år nu men hans familj såg honom alltid som femåringen som kladdade chokladpudding på tapeterna. Men Rösten såg honom som han var. En man.
Eller ja, det var vad Rösten sa i alla fall. Och med tanke på att han blivit en knähund så kunde det mycket väl stämma, och han inte var den första som ramlade ner i Röstens nät. Men var Rösten inte visste var att det var det sista nät Rösten kunde lägga ut. Jävla poliser…
En polisstyrka hade lyckats spåra Rösten sändningar och satte lugnt handklovar på Rösten när denne precis avslutat ännu en sändning och åkte till polisstationen med en vaksam blick i backspegeln där ett par ilskna ögon mötte deras blickar. De påbörjade ett förhör och ställde den ena tråkiga frågan efter andra… Två dagar senare fick de reda på att Rösten fortfarande hade en fisk som sprattlade i nätet men envis som Rösten var kom inte ett ljud från dennes läppar.
Men genom att använda gamla sändningar som de lyckats spela in skapade de ett nytt meddelande till lakejen som var dum nog att gå på det… När han togs in och började kackla som en jävla höna visste Rösten att det var kört. Och så sant som det var sagt så blev det livstid. Men tack och lov för Sverige så gällde termen ”livstid” bara om man var en sjuttio årig gubbe med astma.
Men ändå blev Rösten lätt uttråkad och började göra det Rösten gjorde bäst. Manipulerade andra. Så fick fängelsestyrelsen reda på det och det blev isoleringen nästa. Ett halvt år senare kom Rösten ut igen men trippen till rastgården blev en besvikelse eftersom den var tom! Allt som fanns var några ”tuffa” vakter med pistol i bältet och elpistoler i strumporna… Men någon skulle simma in i nätet, väldigt snart också!
Internen la ner pennan och ler mot Gladys som snabbt kolla ner på sina skor med en lätt rodnad på kinderna. Hinseberg var kanske inte så pjoskigt…
Så bläddra internen fram till framsidan där det enkelt stod ”Rösten - en sann historia” och längst ner skrev internen med ett pillimariskt leende: ”Tänk på att Rösten kan lika gärna bytas ut till Jag/Min/Mitt/Mig.”
Gladys kollade på sin klocka knäppte lite med fingrarna och internen kolla upp.
”Dags att gå tillbaka…” Hon läste på namnskylten och ler plötsligt vänligt. ”Min mormor heter också Jenny.”
Internen kvävde sitt ”jag vet” och ler bara vänligt tillbaka och lät sig föras tillbaka till sin cell.
