Ankungen och Grodan
Tydligen kan mycket hända på två månader. Det om något lärde jag mig efter att ha tillbringat två månader med min faster och hennes familj. Min syster fick också följa med men hon ville inte… och om jag ska vara ärlig så ville jag inte ha med henne heller. Alltid klagade hon på något och gör konstant en fjäder till en hönsgård. Visst vi är tvillingar, men det är inte automatiskt att man ska gilla varandra. Fast det gör vi ju. Någonstans djupt inom mig älskade jag min syster. Det är bara att den delen verkligen är begravd djupt inom mig…
Jag kom tillbaka på morgonen efter att ha tillbringat några timmar i en bil tillsammans med mina skrikande kusiner. Men det gjorde mig inget faktiskt. Mina kusiner var härliga och jag skrek då och då med dem. Givetvis kallade dem skriket för sång men jag visste bättre… I alla fall, när jag kom in genom ytterdörren såg jag min pappa sitta vid matbordet och äta frukost medan min syster fortfarande sov. Han ställde genast sig upp och kramade om mig innan han backade några steg och kollade förvånat på mig.
”Du har verkligen vuxit”, sade han och jag nickade. Jag hade visserligen inte blivit längre men med allt springande på stranden hade jag faktiskt gått ner lite grann i vikt och vägde nu stolta 65 kilo och var solbränd överallt. Mitt blonda hår hade fått naturliga slingor i sig och gnistrade som guld. Men den absoluta skillnaden var faktiskt mina kläder, när jag åkte hade jag kamouflage byxor och säckiga t-shirts, nu hade jag faktiskt shorts och en blus. Visst jag gick fortfarande i mina slitna gymnastikskor och hade håret i en hästsvans. Och smink fick fortfarande inte nudda min hy, men jag hade fortfarande ändras.
Jag använder inte smink för jag tycker att det bara är tillgjort och så där. Men min syster tror stenhårt på att sminket framhäver det vackra hos kvinnor. Det brukade faktiskt leda till ganska intressanta diskussioner som brukade förekomma när vi är helt uttråkade.
”Jag trodde ett ögonblick att du var din syster”, sade pappa men vi båda visste att jag och Atlanta var olika. Man kan beskriva mig i extrema fall som söt medan Atlanta är vacker. Men om jag ska vara ärlig vill jag faktiskt inte se ut som min syster. Eller kanske… om jag kan se ut som hon gör när hon sminkar sig utan att jag behöver anstränga sig. Det skulle faktiskt vara kul och så skulle det givetvis reta gallfebern på Atlanta.
”Jag ska bara lämna min väska och sedan gå över till Lukas”, sade jag och skyndade mig till mitt rum. Jag slängde in min väska på mitt rum innan jag gick ut genom ytterdörren och ringde på dörren bredvid. Och jag måste säga att det är väldigt praktiskt att mina två vänner bodde i samma höghus som jag. Det tar nästan udden av att jag bodde i en lägenhet.
När dörren inte öppnades kollade jag snabbt på klockan och märkte att de borde vara uppe nu och äta frukost. Jag ringde på en gång till och hörde hur innerdörren öppnades och anade att någon kickade genom titthålet. Dörren flög upp och innan jag visste ordet av det kysste någon mig! Jag stod bara där chockad och stel som en pinne. När den skyldige backade några steg, tydligen besviken på min brist av gensvar såg jag att det var Luke! Min kompis Luke! Jag lagde armarna i kors och kollade chockat på honom.
”Vad tusan var det där?” frågade jag och märkte att min röst var lite darrig… Typiskt! Luke i sin tur granskade mig och kollade in i mina ögon innan han RODNADE. Det slog mig som en knytnäve slag på käken att han trodde att jag var Atlanta! Sorgset, besviken och så arg att jag började gråta. Min bästa kompis och min värsta fiende (annars känd som min syster) tillsammans! Trots att han hört alla saker hon gjort mot mig så har hon lindat honom runt sitt finger på bara två månader! Trots löftet och pakten vi gjorde; att inte bli tillsammans med någon av den andres familjemedlemmar…
Jag kände hur mina knän vek sig under mig och jag tvingade hålla i dörrposten för att inte ramla ihop till en pöl på golvet. Nog för alla pakter och så men vi hade aldrig sagt något om varandra, vilket var min mening. Herregud, jag har varit kär i honom sedan första gången vi slogs sida vid sida… och det visste Atlanta!
”Ocea! Låta mig förklara, Atlanta… Mår du bra föresten, du ser blek ut”, påpekade han och jag bara stirrade på honom. Frågade han verkligen om jag mådde bra?! Ilskan blommade upp inom mig och puttade in min besvikelse och sorg i ett litet hörn och fick mig att sträcka på mig och mina knän kändes förvånat nog bättre.
”Jag mår utmärkt! Bortset från kniven i ryggen, så mår jag utmärkt!” fräste jag och skrek antagligen för jag såg hur hans äldre bror kikade fram och kollade förvånat på mig. Trots att jag var arg så ramlade tårarna ner från mina kinder och gjorde så jag fick dåligt sikt fick jag tag i dörren och smällde den på honom för att sedan rusa två trappor upp till min vän nummer två. Förhoppningsvis har hon inte strulat med min pappa under tiden jag varit borta, tänkte jag bittert medan jag rusade upp för trapporna.
Jag knackade på hennes dörr men hon hann inte öppna förrän jag seglade ner på golvet i en liten hög och det var då mina tårar VERKLIGEN började rinna som Niagarafallet. Och det var så hon såg mig när hon öppnade dörren och hon flämtade förfärat innan hon hjälpte mig in i lägenheten. Jag landade i en soffa med hennes arm tröstande omkring mig.
”Han nämnde det aldrig i sina brev kan jag tro”, säger Ylva och jag skakade på huvudet. Ylva var tjugo år och min andra bästa vän som jag också brevväxlade med. Givetvis kände hon till mina känslor för Luke eftersom alla utom han visste om det! Något som jag ångrade lite nu...
”Säger du at vi ska hata världen så ska vi hata världen!” lovade Ylva och jag snyftade men skakade sakta på huvudet.
”Vi hatar Luke och Atlanta! Om jag känner henne rätt tog hon Luke bara för att hon visste vad jag kände för honom! Hur kan vi vara släkt?!” frågade jag surt medan tårarna fortsatte att rinna. Ylva kramade mig lite hårdare och nickade.
”Det har jag frågat varje dag sedan vi träffades.” Ylva råkade vara vår syssling och träffade oss för första gången när vi var tio år. Men redan då var skillnaden mellan mig och Atlanta påtaglig och alla sa alltid att Atlanta skulle växa upp till en riktig skönhet… Till mig sa de alltid att jag hade ett vackert leende och så kallade dem det klart, som om jag var ett hopplöst fall. Det var då Ylva kom in i bilden och förklarade att hon skulle ta mig under sina vingar och jagade bort alla gamar som gnagde i sig min sista stolthet. Hon hade lagt armen om mig och sagt;
”Nå Ankungen, vad ska vi göra åt dig då?” Jag gillade inte att hon kallade mig ankungen men så fick jag höra sagan om Den fula ankungen, då tog jag namnet som en komplimang. Jag hade fel etikett på mig, därför betraktades jag som ful och annorlunda. Men när mitt rätta jag skulle träda fram… Då skulle jag bli vacker! Men ändå gillade jag nog Askungen mer än Ankungen, för sist jag såg filmen fick faktiskt Askungen sin prins. Jag vet inte vad Ankungen fick, men med min vardagliga tur var det säkert en groda!
”Jag antar att han inte berättade det så försiktigt som man skulle kunna önska”, mumlade Ylva och jag tänkte på hans kyss… Han läppar mot mina och hur hela världen tycktes försvinna. När jag var mitt uppe i min återlevelse kom jag ihåg att han trodde att jag var Atlanta och allt kraschade som krossat glas till mina fötter. Så jag bet ihop och gav Ylva en ilsken/sårad blick och märkte först då att mina tårar slutat rinna.
”Han berättade inte alls. När han öppnade dörren trodde han att jag var Atlanta och kysste mig. Sedan kollade han mig i ögonen, insåg sitt misstag och skulle börja förklara när han såg att jag såg blek ut och frågade hur jag mådde! Jag svarade att bortsett från kniven i ryggen mådde jag utmärkt så smällde jag igen dörren på honom innan jag började stört gråta och sprang upp hit. Fler frågor när jag väl är igång?” frågade jag lite bittert och Ylva log brett.
”Hur var semestern?” Jag kollade förvånat på henne innan jag skrattade lite halvhjärtat och torkad bort resten av mina tårar. Sedan nickade jag lätt och log blekt.
”Himmelskt… fram till nu så klart”; muttrade jag och Ylva nickade.
”Det kan jag tro.” Hon hann inte säga något mer förrän det ringde på dörrklockan och jag kollade frågande på henne när hon ställde sig upp.
”Väntar du någon?” frågade jag och försökte genast eliminera spåren att jag överhuvudtaget hade gråtit. Och det gick inte så bra. Ylva gick mot ytterdörren medan hon skakade nekande på huvudet. Jag hörde hur hon öppnade dörren och hur hon genast försökte stänga den igen. Hon hann inte varna mig förrän Lucas stod framför mig, på andra sidan vardagsrumsbordet och kollade på mig som om JAG varit ihop med hans bror medan han varit flera ovetande mil härifrån. Jag ställde mig genast upp i ett försök att göra en någorlunda lyckad sorti. Men givetvis misslyckades det tack vare att Lukas tog tag i min hand. Idiotiskt som jag var ryckte jag inte bort handen utan kollade sårat på honom och undrade vad han skulle göra nu… kanske vrida om kniven också.
”Jag hann aldrig förklara, du såg lika arg ut som om jag kört över din hund!” Jag var inte riktigt säker men om jag inte hörde fel lät det som om han anklagade mig! Jo, jag kände hans anklagande blick på mig som glödhett järn. Hur kunde han anklaga mig?!
”Gå bara Luke!” Äntligen försökte jag slita mig loss men det enda som förändrades var att hans båda händer höll i min hand. Jag fokuserade på att vara ledsen blandat med arg för att inte reagera på hans händer mot min. Jag ryckte till för att få bort honom ur tankarna och tänkte istället på hans svek. Men när jag kollade upp på honom märkte jag beslutsamheten i hans ögon och jag blev lite förvirrad, det erkänner jag.
”Jag tänker inte gå förrän jag har fått prata med dig! Kan vi gå någonstans där det inte står en mordgalen släkting bakom hörnet?!” frågade han sammanbitet och kollade på Ylva som stod i dörröppningen till vardagsrummet och insöp hela scenen med en ohöljd nyfikenhet. Som om vi var med i en pjäs och jag och Lukas var skådespelarna och bara läste våra repliker… Men eftersom det inte fanns några riktlinjer för vad jag skulle säga tvingades jag lita på min mediokra improvisationsegenskap.
”Det är här eller ingenstans!” När jag sagt det kollade jag ut genom fönstret och försökte starkt undvika hans blickar. Jag gjorde ännu ett försök att dra till mig handen men han höll den ännu hårdare och jag gav upp med mitt ”rymningsförsök” eftersom det ändå inte ledde till annat än blåmärken.
”Kan vi sätta oss ner i alla fall?” frågade han och började dra mig tillbaka mot soffan och jag spände mig och tänkte säga nej. Men eftersom jag inte hade något val satte jag mig också ner i soffan men satte mig så långt ifrån honom som det gick och fokuserade min blick på soffbordet.
”Nå? Sluta glo och börja förklara!” sade Ylva från dörröppningen och jag tvingades höja min blick för att möta Lukas. Och jag såg att han verkade så bekymrad och sorgsen ut att jag för ett ögonblick faktiskt övervägde att krama om honom! Jag försökte skaka bort den känslan men det kändes som den gången jag kollade in i ögonen på en tiger i Eskilstuna Zoo. Tusan också!
Hans händer höll inte tvångsmässigt i mig längre istället försökte han visa att jag måste lita på honom. Hur han kunde skicka det genom händerna och hur tusen jag kunde uppfatta det, fattade jag inte. Men i hans ögon fanns samma meddelande och något tveksamt nickade jag och gav honom min tillåtelse och uppmärksamhet för hans förklaring. Tydligen lyckades han uppfatta det och han tog ett djupt andetag innan han började.
”Först och främst är Atlanta inte riktigt så illa som du uttalat henne att vara.” Jag stirrade tvivelaktigt på honom och undrade om han verkligen skulle börja sin förklaring sådär när han visste vad jag tyckte! ”Sedan vill jag be om ursäkt för att jag kysste dig, men Atlanta…”
Det var ungefär där som jag slet mig ifrån honom och ställde mig upp och snabbt gick till andra sidan rummet och stirrade på honom i soffan som om han vore en utomjording. Vilket han faktiskt var i det ögonblicket för mig. För han borde veta att ett lyckad ursäkta-mig-tal till mig INTE inkluderade Atlanta!
”Du kan väl försöka lyssna på mig!” utbrast han och det lät som om han började förlora tålamodet. Jag svalde hårt och bet mig i läppen och nickade, men istället för soffan satte jag mig i fåtöljen strax snett framför soffan. Jag skulle tvinga mig att lyssna eftersom han troget stått vid min sida i många, många år, och vem vet, jag kanske kan få vara brudtärna på deras bröllop… SLUTA! Jag skulle tvinga mig att lyssna. Punkt. Ingen mening att tortera sig själv.
”Förlåt”; mumlade jag och han nickade och gjorde sig bered att börja igen. Jag kände igen på hans min att han glömt bort vart han var, vilket bevisade att han tydligen planerat att säga det här länge… Toppen. ”Du var vid ’men Atlanta’”, sade jag och försökte inte låta cynisk på något vis. Självklart misslyckades jag totalt. Men antingen märkte han inte eller så brydde han sig inte, för han sa inget om min ton eller humör.
”Men Atlanta hade sagt något och nu… när jag kan se att hon hade fel så kommer jag till dig… för att be om tillåtelse för att strypa din syster.” Jag frös till, stirrade på honom samtidigt som jag gapade som en guldfisk och fattade noll. Plötsligt var min hjärna lika produktiv som en sten och allt den var kapabel till var att stirra lite mer. Tack och lov med stängd mun. Efter att varit chockad ett tag harklade sig Lukas nervöst och jag vaknade i tid för att undra vad Atlanta sagt och vad han såg men fick ändå inte fram ett ord.
”Eftersom min syssling är stum för tillfället är det nu jag kommer in och frågar vad Atlanta sagt.” Ylva halkade in som på ett bananskal eftersom jag totalt glömt bort att hon hade sett och hört allting. Och på den punkten var jag lite kluven, ena halvan ville be henne gå iväg och lämna oss i fred medan den andra halvan ville be henne om råd om vad tusan jag skulle göra! Jag kan nog påpeka att den senare halvan hellre ville att hon skulle ta min plats så jag kunde springa därifrån.
”Jag ser inte direkt vad det har med saken att göra”; mumlade Lukas undanflyktigt och Ylva lagde armarna i kors och kollade ironiskt på honom.
”Jaså, det gör du inte? Låt mig presentera min syssling Oceania som kom gråtande till mig efter att varit hos dig! Ser du kopplingen nu!?” Hon fräste på slutet och jag kunde nästan se hur Lucas krympte och jag kände mig stolt över min syssling. Jag kunde inte gjort det bättre själv… bokstavligen.
Ylva drog sig tillbaka en bit igen när hon märkte att jag började vakna till igen och jag kollade frågande på Lukas och fick till och med till ett matchande leende trots att det inte verkade så trovärdigt eftersom mina ögon var rödgråtna.
”Jag kan inte ge dig min tillåtelse att strypa min syster förrän du ger mig en väldigt god anledning”, påpekade jag och han nickade sakta och jag såg tydligt att han inte ville säga något.
”Hon sa… att du sagt att… du gillade…” Han kom inte längre förrän jag bleknade radikalt och stirrade skräckslaget på honom innan ilskan började växa i mig. Snabbt ställde jag mig upp och rusade mot ytterdörren och nerför trapporna i en hastighet som skulle fått min idrottslärare att hurra. Nere vid min våning låste jag snabbt upp ytterdörren och gick in i Atlantas rum där hon höll på att sminka sig. Med tanke på att jag fortfarande var rödgråten, lite rufsig i håret och ganska andfådd stirrade hon på mig genom som om jag blivit galen… och det kanske jag blivit. Anklagande pekade jag på henne medan jag försökte hitta min röst igen.
”DU SA TILL LUCAS ATT JAG GILLADE HONOM!!” När orden väl kom ut skrek jag och Atlanta kollade på mig som den omogna femåring jag kände mig som. Hon lagde sakta ner ögonskuggan, vände sig om och nickade bekräftande.
”Stämmer.” Var allt hon hade att säga och jag lät förvånat min hand och anklagande finger att falla. Hade hon inget i sitt försvar? Slingrade hon sig inte? Jag kollade förvånat på henne och såg hur hon började småle.
”Var det något mer du ville?” frågade hon och jag nickade sakta.
”Varför?” Var det intelligenta motfråga jag kunde komma på men den fick Atlanta att le bredare.
”Det var en bra fråga. Du kanske inte har märkt något men jag och Lukas bror har haft något på gång ett tag… Och med tanke på att du är min tvilling och Lukas hans bror var det oundvikligt att ni skulle komma upp i ett samtal. Jag var visserligen den första som började göra små antydningar om att du gillade Lukas mer som vän, men Derek mötte mig halva vägen”; svarade hon och jag stod i mitten av hennes rum och stirrade på henne utan att riktigt fatta vad hon sagt. Det där var det längsta hon pratat med mig på över tre år, och det faktum att hon antydde att Lukas kanske gillade mig tillbaka gjorde det hela för svårt att ta in. Typ som ett för stort tuggummi man absolut skulle ta hela på en gång och hamnar på sjukhuset med en käke ur led…
Atlanta ställde sig upp och gick emot mig för att lägga sina händer på mina axlar och skakade roat på huvudet.
”Vi får tydligen ta lite i taget. För kom igen, hur länge har du varit kär i honom nu?” frågade hon och jag slickade mig lite om läpparna eftersom jag kände mig torr i munnen… Tydligen var jag nervös.
”Sju och ett halvt år”, mumlade jag till svar och Atlanta skakade besviket på huvudet men fortsatte ändå att le.
”Tusan också då vann Derek. Jag som trodde att du gillat honom längst… Men tyvärr jag tror att Luke vann den här ronden med tanke på att han tydligen gillat dig när du hade råttsvansar, snickarbyxor och sprang omkring barfota”; säger hon och eftersom jag kände mig seg registrerade jag bara slutet och kollade lite roat på henne.
”Jag har haft råttsvansar, snickarbyxor och nakna fötter fram tills idag”, påpekade jag och Atlanta fnittrade och gjorde en gest med händerna som betydde ’precis vad jag menar’.
”Det är en bedrift i sig”; tyckte hon och försökte vara allvarlig innan hon fnittrade igen. Sedan samlade hon sig lite och hade bara ett leende på läpparna. ”Allvarligt nu, det var under din misslyckade ballettkarriär”, säger hon och jag kollade förvånat på henne. Det var när jag var sju… tio år sedan?!
”Men det vara bara ett halvt år efter vi först träffades. Och föresten var det din misslyckade ballettkarriär som jag TVINGADES delta i”; rättade jag och Atlanta himlade med ögonen.
”Du får veta att din livskärlek älskar dig tillbaka och du rättar mig över obetydliga saker?! Otroligt irrelevant! Så gjorde han något försök… Nog för att han skvallrat på mig men har han försökt något? Han fick visserligen reda på det igår, men som hans föräldrar skryter om hur snabbtänkt han är så borde han väl gjort något. Inte för att jag någonsin märkt något i det här fallet eftersom det är dryga tio…” Jag hörde inte avslutet eftersom jag svor åt mig själv och började springa mot ytterdörren igen. Bakom mig hörde jag Atlanta skrika ”DET VAR SÅ LITE!” och jag log bara medan jag sprang upp för trapporna igen. Passande nog sprang jag på Lukas som gick med nerböjt huvudet på väg ner för trapporna. Jag skulle antagligen ramlat bakåt om inte Lukas tog emot mig med förvåning skrivet över hela ansiktet. Jag log bara till svar medan jag hämtade andan. Under tiden fick jag tillbaka balansen och stod rakryggat framför honom med ett brett flin på läpparna som ibland stördes av en begäran efter luft. Han stod bara där och väntade tålmodigt och jag kunde se en smula hopp gnistra i hans gröna ögon, vilket fick mina ögon att gnistrade tillbaka av ren lycka.
”Jag ger dig inte tillåtelse att strypa min syster eftersom jag inte tycker att hon gjort något som är fel”, säger jag och istället för att öka gnistrandet i hans ögon verkade det krympa! Äh vad tusan, jag tröttnade på ord när det gällde oss för en halvtimma sedan! Precis när han skulle börja gå igen ställde jag mig i vägen, sträckte mig så jag kunde nå hans läppar med mina. Mina armar hamnade runt hans nacke för att dra honom närmare mig och precis när jag började få hans gensvar hörde jag hur någon harklade sig strax bakom mig. I ett försök att ignorera ljudet fortsatte jag att kyssa honom som jag velat göra i nära åtta år! En knack på min axel fick mig dock ändå att vakna och jag drog mig undan med dimmig blick och kollade bakåt. Genast rodnade jag eftersom det var Ylvas granne, mrs Svensson, på 67 år och totalt frigid. Tydligen hade jag och Lukas blockat trappan för henne. Jag mumlade fram en ursäkt och aktade lydigt på mig genom att backa några steg och krocka med Lukas bröstkorg. När mrs Svensson var borta började vi skrattande gå ner för trapporna, hand i hand och stannade inte förrän vi var vid en stor ek strax bakom höghuset där vi båda bodde.
Med en vana som tagit år att bygga upp, klättrade vi upp för trädet tills vi hamnade på vår favorit plats i skydd av lövverket och tillräckligt stabil för att sitta två bredvid varandra. Knappt hade vi satt oss förrän vi kysste varandra igen och jag kände hur jag var i himlen och kunde nu dö som en lyckligkvinna. Han hade fått mig blomma upp.
Så drog han sig tillbaka lite grann och kysste min panna. Sökande lät jag mina händer känna över hans ansikte och kände det breda leendet som jag visste med säkerhet fanns i mitt ansikte också.
”Vad sägs om att säga det på tre?” frågade han och jag nickade och behövde inte ens fråga vad han menade… så praktiskt. Och partisk som jag är kan jag också lägga till att jag gillar hans sätt att räkna ner. På tre, och efter tre kyssar sa vi det samtidigt och så högt att det säkert ekade i hela staden.
”Jag älskar dig!” Vi skrattade sedan och höll varandra hårt i handen och kollade varandra i ögonen på det där äckliga sättet nykära brukar göra… men jag klagade verkligen inte nu!
”Jag har dock en fråga kvar”, säger han och jag nickade. Han kollade mig allvarligt i ögonen och kramade min hand extra hårt. ”Varför, i hela världen, smällde du igen dörren på mig och började gråta första gången jag kysste dig? Gensvaret var inte så toppen det heller...” Jag rodnade och ryckte lite på axlarna och försökte kyssa honom i ett fåfängt försök att få honom tänka på annat. För verkligen, skulle jag vilja medge att jag varit en svartsjuk och paranoid blivande flickvän? Nej, det ville jag inte. Fast till mitt försvar lät det faktiskt som om han skulle förklara sin kärlek till min syster där i början…
Efter lite dåliga försök att få honom att glömma hur det var i början gav jag honom ett löfte att skriva en skriftlig redogörelse. Vilket detta faktiskt är, så nu kan han äntligen sluta tjata!
Så… to be continued.
Hon tryckte på ”skriv ut” på sin dator och kunde inte hålla tillbaka ett belåtet leende när hon tog sidorna och häftade ihop dem och sedan stängde av datorn. Hon gick med den lilla pappersbunten ut till ett modernt kök där en man satt med en tidning och en kaffekopp i handen. Att mannen börjat få strimmor av grått hår och en liten ölmage såg hon inte, eller jo det gjorde hon men hon brydde sig inte. För hon visste att hon såg exakt likadan ut… bortsett från ölmagen kanske.
Hon lät pappersbunten falla med en duns på hans tidning och han kollade frågande upp på henne och höjde ögonbrynet som alltid. Hon log bara emot honom, vände sig om och hällde upp lite kaffe till sig själv innan hon lutade sig mot diskbänken och började smutta på den medan hon granskade honom. Han kollade bara på övertexten innan han skulle fråga henne något men hon bara nickade bekräftande och han började le brett. Han började inte läsa direkt utan reste sig upp med den i handen, gick fram till henne och kysste henne och drog sig sedan undan med ett skratt.
”Trettio år tog det men nu har jag det i handen!” triumferade han och hon himlade med ögonen medan hon fortsatte dricka.
”Var lagom mallig. Jag har inte sett dig skriva en redogörelse på senaste tiden”, påpekade hon och han ryckte bara på axlarna tog kaffekoppen och papperna till vardagsrummet och satte sig i sin favorit fåtölj. Hon kollade bara efter honom ett tag innan hon kollade ut genom fönstret och såg svanarna som häckade en bit bort och tänkte genast på sin favorit saga… Den fula ankungen. Med ett leende följde hon de graciösa fåglarna och tänkte sedan på Askungen och hennes prins. Hon hade nu på senare år accepterat det faktumet att hon inte var Askungen. Hon var den fula Ankungen som blivit till en svan och fått sin groda som i sin tur blev en prins. Livet är bra fantastiskt…
”SKULLE JAG HA TROTT ATT DU VAR ATLANTA?!?” Hon log bara bredare och fortsatte att kolla på svanarna och tänka för sig själv. Japp livet är bra fantastiskt!
