I skyttegraven
Den stanken… Den kommer antagligen förfölja mig hela livet. Hur länge det nu blir, tänkte jag medan jag motvilligt tugga i mig gyttjan de kallar gröt och svalde snabbt vatten för att få bort smaken. Men med tanke på att vattnet var smaksatt med riktig lera blev det inte mycket bättre och jag gav upp mina försök. Jag skulle ju antagligen dö i alla fall.
Tio minuters äcklig lunch och två timmars sömn varje tolfte timme. Men ändå var jag inte hängig. Antagligen var det adrenalin eller den jäkla stanken som fanns överallt. Helst av allt vill jag inte tänka på den. På alla män vars kroppar gav upphov till stanken. Men jag kunde inte sluta tänkta på den, mina tankar vandrade till den punkt att om några timmar kan jag själv ligga där i sörjan.
Jag har inte tvättat mig ordentligt på fyra dagar, inte för att jag direkt bryr mig men det var bara en tanke. Hink med vatten och en trasa får duga om jag kommer levande ur det här.
”FEM MINUTER!” skrek en överste och jag ställde mig snabbt upp liksom resten av männen. Jag satte på mig min mössa och rätta till min uniform som om mina fiender skulle skratta ifall den var i oordning… Jag kramade mitt gevär som jag tvingades att alltid ha med mig. Men med tanke på vart jag var så ville jag också ha med mig den överallt.
Ordern om attack hade kommit för fem timmar sedan och sedan dess har alla gått på nålar. Mitt medlidande var med dem som inte vill vara här. De män som hade sina familjer som skulle sörja ifall de dog. Medan jag… tja, ingen skulle gråta i alla fall.
Men trots att mitt liv är i spillror vill jag inte dö! Jag vill ha chansen att pussla ihop mitt liv igen! Men det var lite för sent att tänka på det nu, stridsklar som jag är och hade anmält mig helt frivilligt som en annan idiot!
”TVÅ MINUTER!” Vafan! Ska tiden alltid gå långsamt när man väntar på döden? Det var så under förra attacken jag var med i, då ville jag dö men inte fan hände det. Inte en enda skråma medan män som haft deras fruars bild i bröstfickan dog som flugor! Ett jäkla skämt från Gud.
Medan jag förbannade Gud och hans skämt passerade mitt liv framför mina ögon. Precis som förra gången, och det var så patetiskt att jag ville krypa ihop och gråta.
Nå, nu var min chans att bli ihåg kommen! Jag ska kämpa tills jag inte kan stå på benen! Jag ska försvara kung och fosterland och INGEN kan ta den hedern ifrån mig!
”ATTACK!”
Alla tankar försvann och jag hoppade över skyttegravskanten och rusade mot ett mål… För första gången i mitt liv.
Något pockade i bakhuvudet på mig. Något som störde mig i min vila. Ville få mig att resa mig upp. Men jag ville inte resa mig. Inte nu, inte någonsin. För om jag låg kvar kanske jag skulle dö. Något som faktiskt varit mitt mål de senaste tre åren i mitt liv… Och med tanke på att jag misslyckas med att dö borde det också bevisa hur misslyckad jag är i allt.
Jag behövde inte öppna ögonen för att veta var jag låg någonstans. Jag hörde och kände lukten av det. Plågade män som flämtade efter andan medan livet rann ifrån dem genom något sår som en fiendesoldat orsakat. Jag hörde deras plågade röster hur de ropade på hjälp, trots att vi alla visste att ingen skulle komma. Mina sinnen började vakna till och jag svor åt det skämt Gud utsatte mig för. Jag LEVER ju för in i hela helvetet! Jag som hade hoppats att allt skitsnack jag tänkt på tidigare skulle få honom att döda mig. Men tydligen fungerade inte omvändpsykologi…
Som alltid när jag låg stilla och inte ville resa mig upp såg jag ditt ansikte. Hur du log mot mig och lovade att allt skulle bli bra. Så fel du hade haft! Så otroligt fel… Allt hade aldrig varit bra. Jag sabbade allt som vanligt! Jag blundade så hårt jag kunde. Försökte förtränga det förflutna och nutiden tills jag blev ingenting och mina tomma tankar ekade inne i mitt huvud. Men ditt skratt letade sig fram från mitt minne. Det lockande skrattet som fick mig att skratta med och glömma allt vad krig hette...
Jäklar! Jag öppnade ögonen och märkte att det var dag nu. Det trodde jag i alla fall men himlen var så mulen att jag inte ens kunde ana solen. Försiktigt började jag röra på mig för att ta reda på vart jag var skadad och märkte till min förtret att det bara var min arm som fått en skottskada. Så jag ställde mig upp på rangliga ben i mitten av ett fält som hade ett täcke av död. Döda kroppar som ruttnade i solens sken, när den nu kikade fram, och rovfåglar som var på värsta buffén. Förvirrat kollade jag mig omkring för att lista ut vilken min sida var. Tillslut kom jag på knepet att kolla på uniformerna som männen på marken hade. Det var mera engelska uniformer till höger så jag började gå ditåt. Det var svårare att komma fram när det fanns ljus omkring än i mörker. Antagligen berodde det på att jag nu kunde se ansikte på de män jag råkar kliva på och inse att han och jag spelade kort för tre dagar sedan… Den informationen kan man inte få på natten när man bara går framåt… och be till Gud att man inte kliver på någon som fortfarande levde.
Spanarna hade redan sett mig när jag kom gående och jag fick hjälp över kanten av en förvånad soldat. Jag log bara torrt innan jag började gå mot fältläkaren som jag egentligen ville undvika. Men hellre att jag möter honom nu än när han måste amputera min arm och sedan skicka hem mig.
”Tommy! Du lever ju!” Andra överlevare utbrast just dem orden när jag gick förbi i lervällingen alla använde som väg. Jag kollade på dem med en blick som försökte skicka ut meddelandet ”Påminn mig bara!” Men tydligen tolkade dem andra blicken som ”Otroligt va?!” vilket genast ledde till en klapp på axeln vilket i sin tur ledde till en plågsam grimas. Då kollade de på mig med medlidande i blicken och granskade min arm i jakt efter blodet och hålet som de flesta veteraner (de som varit här i över ett år) haft minst en gång. Som om blotta vetskapen om vart såret finns får det att försvinna…
Jag var inte riktigt säker men jag trodde att jag varit i Helvetet längst, om man inte räknar med den högre delen av armén… Jag hade faktiskt fått ett rykte omkring mig och de kallade mig Odödlig bakom ryggen… Vilket fick mig vilja skjuta mig själv i skallen i ren trots. Jag ville springa ut i Ingenmansland skrika ”Här Är Jag” och vänta medan kulorna ska begravas i min kropp och göra slut på min plåga. Antagligen kände de flesta så vid den här punkten på dagen. Nu när man kunde se all förstörelse man har orsakat och männen som mycket möjligt kunnat dö för mitt finger.
Dödandet hade blivit så enkelt att man kunde döda någon med sitt pekfinger, men ändå kunde inte jag få dö! Ingen jävla tysk kunde sikta rätt! Antagligen skulle de inte lyckas heller om jag så ställde mig framför geväret och tryckte min kropp mot pipan… Med min vanliga tur skulle geväret antagligen paja och döda tysken istället.
Fältläkaren log när han så att jag kom in och jag tänkte bittert att jag började bli en stammis.
”Du lever! Jag antar att du ställde dig upp bland de döda och började gå tillbaka”, sade han och jag nickade olyckligt medan jag satte mig på en stol och pekade åt min axel.
”Beklagligt nog är bara min axel åt skogen.” Det var vid ordet ”bara” som jag såg fältläkaren skaka på huvudet och smacka ogillande med tungan.
”Vill du fortfarande dö din jäkla idiot?” Jag kunde inte låta bli att le mitt i allt och nickade.
”Och det är precis den inställningen som håller mig vid liv. Om jag velat leva skulle tyskarna träffa mig i båda benen och sedan hjärtat. Man måste ju uppskatta ironin, den ger ett komiskt, något tragiskt, inslag i det här livet.” Fältläkaren stirrade på mig som om jag hade plockat av mig huvudet och hållit det under armen ett tag. Men så skakade han på huvudet.
”Du är väldigt bitter”; påpekade han och jag nickade medvilligt.
”Säger inte emot. Ska vi prata om något trevligare nu, vädret till exempel?” Vi kollade ut och anade den gråa himlen innan vi båda log svagt. Vädret hade aldrig varit trevligt att prata om. Varken här eller i hemlandet. Speciellt inte så här års eftersom regnstormar avlöste varandra som på löpande band och med tiden blir man irriterad men efter en lite längre tid så blir man van. Tyvärr hade jag inte, efter nitton år, blivit van eftersom jag fortfarande är fast i ”irriterad” fasen. Jag antar att jag kommer vara fast i den fasen hela mitt liv, vilket antagligen blir nittio år ifall tyskarna fortsätter som de gör...
”Ska vi inte börja prata om något trevligare nu? Har du någon käresta som väntar på dig där hemma?” frågade han och jag hörde mitt hjärta brista. Ett gammalt sår gick upp, stygn för stygn men jag försökte inte visa några speciella känslor. Så som sorg, ilska, besvikelse och hjälplöshet… De gömde jag bakom ett svagt ironiskt leende medan jag skakade på huvudet.
”Om jag hade det, skulle jag då vilja vara här? Frivilligt?” Han granskade mig ett tag. Ville försöka se in i min själ för att lista ut varför jag var som jag var. Jag visste det men ville inte ge honom något han kunde använda för att övertala mig att sticka härifrån. Till slut gav han upp och nickade. Men jag såg att han inte var nöjd, varken med mig eller sig själv.
”Du har antagligen rätt. Vad krigar du för? Om inte för en varm kvinnas famn?” frågade han och jag tänkte buttert att han aldrig gav upp. På ett sätt krigar jag för en kvinna, men inte på sättet han menar. Om jag vinner, uppnår det jag vill uppnå, kommer jag inte känna någon värme. Inte heller någon kyla. Inget dåligt kommer finnas och jag kommer få möta dig igen. Jag kommer få se ditt leende och höra ditt skratt. Allt det här är bara för dig. Alla män jag har dödat och alla män som jag ville skulle ha döda mig. Du är anledningen till att jag ville dö… bara för att träffa dig igen. Men det kommer han aldrig att få veta.
”För kungen och för fosterlandet så klart. Och du?” Jag var sarkastisk. Vi båda visste om det men ingen sa något.
”Amore, love och kärlek är det som driver mig framåt. Kärlek för ett bra hem, bra familj och ett bra land. Samt insåg jag att jag kunde göra mer nytta här än i en mottagning där hemma där endast kvinnor kommer med sina obetydliga bekymmer.” Jag blev lite förvånad. Han var också där frivilligt. Driven av kärlek liksom jag. Enda skillnaden mellan oss var att han ville lappa ihop folk för att sedan återvänta hem. Själv ville jag döda så många fiender som möjligt, eftersom man lika gärna kan göra sig själv nyttig här nere, för att komma till dig. Jag var kanske galen och för det skyller jag allt på hans ”Amore”. Kärlek som kan få en göra galna saker. Litteraturbevis existerar! Till tvivlarna kan jag peka ut Romeo och Julia, Unge Werthers lidande och alla andra romaner/noveller som någonsin skrivits i människans historia. Men vi hamnar ändå gärna i fällan om och om igen. Och jag var inte annorlunda. Enda skillnaden var att du redan har mitt hjärta och gett mig ditt i utbyte. Men ditt har slutat slå… och det dödar mig. Men det sker väldigt långsamt och plågsamt. Så kan någon döma mig för det? Kan till exempel han säga åt mig att jag borde resa hem? Jag gör rätt och jag känner det på mig. Därför ska jag ut på fältet igen och be. Visserligen har jag övervägt självmord. Men man kommer inte till himlen då, och det är där jag vet att du finns.
Han verkade ha ge upp angående mig tillsist. Allt jag fick var en klapp på axeln innan han ställde sig upp på stela ben.
”Det är nog allt jag kan göra för dig nu. Men jag kan inte riktigt bestämma ifall jag vill se dig igen…” Jag log snett innan jag också ställde mig upp och nickade kort.
”Vi får se vart vinden blåser…” Sedan gick jag därifrån med en ny idé som börjat forma sig i mitt huvud. Eftersom tyskarna inte kunde göra något rätt; Friendly fire!
Kära mr ………..…. och mrs Woodland
Vi beklagar att meddela att den 11/11 detta år avled löjtnant Thomas F. Woodland i strid. Tommy var en god soldat och en god vän vilket gör det svårt för oss alla att mista honom. Vi beklagar ännu en gång för er sorg.
Överste Harold Hagging
